Så var då årets Way Out West överstökad och kvar sitter man med minnen och en stygg förkylning. Med lite distans till det hela måste jag säga att årets upplaga var den svagaste hittills. Märk väl att jag absolut inte påstår att den var dålig, WOW kommer nog aldrig att vara dålig.
Men höjdpunkterna och överraskningarna var färre i år. Trots alarmerande väderprognoser så höll sig regnet borta vilket är en grundbult till en lyckad festival. Nytt tält och förändring av matområde var även det positivt.
Jag och broder smygstartade årets festival på torsdagen med Teddybears som uppträdde på Götaplatsen. Vi lyckades på något konstigt sätt snika in oss under Konserthusets tak och kunde avnjuta spelningen med en öl i handen och framför allt torrskodda för då jäklar regna det. När Teddybears spelar så är det som alltid fest. Tack för den perfekta starten Kulturkalaset!
Med snabba steg i ösregnet styrdes kosan halvvägs nerför Avenyn och till Parken där två band kunde avnjutas. Field Music föll inte mig i smaken med sin ryckiga musik. Då var Bear in Heaven betydligt bättre. Kvällen avslutades i brorsans skivrum med musik och tjöt.
Fredag förmiddag startade som kvällen innan avslutades, med mer musik. Öl, sång och brorsans underbara småtjejer gjorde att humöret var på topp. En liten virrepinne gjorde inte det hela sämre.
När det var dax att ta sig in på festivalsområdet så var det stopp. Långa köer överraskade nog mer än bara mig. Vad arrangörerna gjort annorlunda i år har jag ingen aning om.
Väl inne på området blev två skivgrisar tre när Jonas anslöt sig. Vi strosade förbi Jens Lekman bort till Nicke Anderssons nya band Imperial State Electric. Det lät bra och väldigt vitalt. Där Hellacopters musik hämtade inspiration från 70-talets melodiska hårdrock så lät detta lite mer ursprung, 50 o 60-tal. Som final på spelningen satte sig Nicke bakom ett extra trumset å körde duell med den ordinarie trummisen. Fräckt!
Panda Bear kändes väldigt malplacerad. Hade garanterat funkat bättre i en mörk lokal än i ett tält mitt på ljusan dan. Paul Weller lät överraskande bra. Han kom in å startade med några rökare och "Thats entertaiment" så där kom han på plus i min bok. Under konserten lyckades vi sammanstråla med alltid lika goa Anders Blå och hans Maria. Över en öl försökte han sedan förklara Wu-Tang Clans betydelse i musikhistorien. Detta till en som inte har ett jota till övers för hip hop o rap. Jag säger lycka till!
En av mina höjdpunkter på förhand var Soundtrack of our lives. Ett av Sverigas absoluta bästa band som jag lyckats att undvika se förrän nu. Spelningen var väl inte dålig men ändå en besvikelse. Man hade valt låtar som passade arrangemanget med Göteborgs symfoniker. Hade man uppträtt själva så hade det garanterat blivit mer röj. Synd!
Även National hade jag svårt att ta till mig. Kändes som om dom inte riktigt nådde fram men det kan snarare bero på min placering än bandets framförande.
Nästa, fredagens höjdpunkt: Stooges. In på scen stapplar tre gamla gubbar. James Williamsson hänger på sig guran å drar ett första öronbedövande ackord och sen är det fullt ös. Iggy kommer inhoppande med väst!!!, en väst som han lyckas behålla i nio sekunder. De destruktiva hitsen staplas på varandra. Iggy far omkring som ett torrt skinn i en timma, spottar, tar upp fans på scen. Han visar verkligen var skåpet ska stå. Det här är R'n'R.
Efter denna uttömning blir det lite slötittande på andra akter: Jonsi, LCD och M.I.A. innan vi beger oss till Pusterviksbaren för att se Surfer Blood. En förhoppning som snabbt krasas av en lååååång kö. Så det blir en öl på Gillestugan innan taxi tar oss hem till Brobergsgatan igen för nedjoggning och vitamintillskott.
Lördagen startade precis som fredagen. Dagens startskott var Mumford & Sons som var sådär härligt överraskande bra. Vädret visade sig från sin bästa sida vilket säkert förstärkte intrycket ytterligare. Anna Ternheim lät trivsam. Radio Dept hördes tyvärr inte överhuvudtaget från ölserveringen där vi stod. Något att förbättra för framtiden!
Efter en stadig måltid på Linnégatan var det så dags för det som jag på förhand trodde skulle bli festivalens höjdpunkt. Så rätt jag hade. HÅKAN HELLSTRÖM!
Genom åren har jag gått på mängder av konserter men det jag upplevde i lördags går utanpå allt. De tre första låtarna hörde jag knappt Håkans sång.
Det var istället publiken som hördes. Vilken stämning! Vilken lycka! Jag får gåshud bra att skriva om det. Konserten som helhet kanske inte når upp till förra konserten på WOW men detta var ju en unik spelning i sig då han endast framförde låtar från det första albumet sånär en helt nyinspelad låt som enligt Håkan själv endast skulle framföras en enda gång, där och då. Häftigt!
Att komma efter Håkan kan vara allt annat än lätt men jag tycker faktiskt att Lykke Li lyckades ganska bra med sin suggestiva musik. Chemical Brothers med sina ljudmattor och beats fick så avsluta årets WOW. Två dagar stående tar på kroppen. Rygg, ben och fötter känns allt annat än fräscha på en gammal man. Vilken tur att man har gott om tid att rekreera sig till nästa års WOW.
Hur ofta händer det att en trummis sadlar om och blir frontfigur både i bandet och på scen och blir megastora? När Dave Grohl hängde på sig guran och grundade Foo Fighters så var det väl INGEN som trodde gruppen skulle komma upp i bråkdelen av den populariteten Nirvana hann skapa sig. Men va fel alla hade! Den gode Dave har valt att spela trummor i alla band utan sitt egna, där har Taylor Hawkins fått äran att behandla trumpinnarna. Taylor är en riktigt duktig trummis men upp i Grohls klass kommer han inte. Undrar hur det känns egentligen? Att spela trummor i ett band men inte vara den bästa trummisen!
Så vad gör man när du står på Wemley arenas scen inför en fullsatt publik och Master sätter sig bakom trummorna samtidigt som två giganter äntrar scen från var sitt håll. Ja, man tar det som blir över...micken och överraskar i alla fall mig!
Rock'n'roll!
